När Stina blev sjuk.

Mycket ska man behöva gå igenom i livet. I våras fick Stina gå igenom en tuff tid.
Det började med att hon vaknade en natt och hade hög feber.
Inget konstigt med det, hon fick bäddas ner i soffan under dagen och hade det nog ganska mysigt!

IMG_0229.PNG

Nästa dag var Stina fortfarande dålig och hade hög feber, hon låg mest i soffan och tittade på film, frozen såklart.
Under dagen började hennes ena öga svullna upp lite. Vi trodde det var ögoninflammation, men det kom aldrig något var och ögat var inte rött….
Nästa dag var hon ännu sämre, febern var fortfarande hög, ögat mycket svullet och hon låg bara i soffan och sov.
Jag ringde till 1177 och undrade vad det kunde vara, för jag började känna att det inte kunde vara ögoninflammation eftersom det fortfarande inte kom något var eller rött i ögat.
Dom försäkrade mig om att det helt säkert var ögoninflammation och att man visst kan ha ögoninflammation utan var och rött öga.
(Jag har senare kollat upp detta ordentligt och det stämmer inte alls! Ögoninflammation medför alltid rött öga och/eller var.)
Jag satt hos Stina hela dagen, något i mig gjorde mig mycket orolig, när natten kom så låg Stina och vred sig i smärtor, jag gav henne allt jag kunde, panodil och Ipren, så tillslut fick hon lite sömn.
Nästa morgon hängde jag på telefonen så fort vårdcentralen öppnade, och talade om att jag tänkte komma in till dom med Stina så fort som möjligt.
Vi fick en tid ganska på en gång.
När läkaren undersöker Stina så är hon först väldigt tyst, sedan säger hon att det absolut inte är någon ögoninflammation och att vi behöver åka till us direkt. Hon ringer till den avdelning vi ska till och talar om att vi kommer. När vi säger hej då till läkaren så säger hon att vi måste vara beredda på att vi nog får stanna där ett tag.

Vi åker hem och packar en liten väska och åker sen till us, Stina har mycket ont och gråter. Dom undersöker henne ordentligt och tar prover. Det är fruktansvärt plågsamt för Stina, hon bara skriker och gråter.
Tillslut ber jag dom om att ge henne smärtstillande men vi får först vänta på att läggas in på barnakutavdelningen. Tillslut får vi komma dit, och Stina får smärtstillande.
Sen kommer någon och säger att vi måste till röntgen för att göra CT. Jag hänger inte riktigt med på vad som händer men förstår att det är allvarligt och gör bara som dom säger.
Innan röntgen behövde dom sätta en infart för att kunna ge henne medicin och kontrastvätska. Stina var mycket svag och uttorkad så hennes blodkärl bara sprack. Hon skrek av smärta varje gång dom försökte sätta infarten.
Dom hade knappt några ställen kvar att sticka henne på när dom beslutar att ge henne lustgas för att hon ska slippa smärtan.
Så tillslut lyckas dom få in en infart och hon får antibiotika. Sen åker vi ner till röntgen, där blir hon extremt rädd. Att lägga sig ensam på en brits och köras in i en tunnel var inget som tilltalade henne i det tillstånd hon var i då. Kanske inte annars heller….
Vi kämpar länge, men tillslut beslutar dom att ge henne lugnande.
Då gick det hur bra som helst!
När allt sedan lugnat sig så ber jag att få prata med någon läkare om vad som händer, vad felet var med Stina och hur allvarligt det var.
Jag får förklarat att hon har fått etmoidit, en typ av bihåleinflammation i näsroten plus öroninflammation. Röntgen visade att hon även hade en böld bakom ögat, mot hjärnan. Såklart är detta farligt och behöver behandlas med antibiotika, men eftersom vi var på us och fick behandling nu så var läget under kontroll.
Stina fick ligga med dropp under natten eftersom hon var så svag. Det var jobbigt att se, hon var så liten och svag…

IMG_0231.PNG

Vi låg kvar i några dagar och Stina blev sakta bättre men var väldigt svag. Vi matade henne för att få i henne något, hon åt ingenting på egen hand.
Men hon hade lite roligt också, det fanns ett roligt lekrum och hon fick sitta i sin säng och pyssla!

IMG_0232.PNG

IMG_0233.PNG

Vi var tvungna att stanna i några dagar för att se så ho svarade bra på antibiotikan, hela tiden vi var där pratades det om att vi nog skulle behöva operera henne.
Men tack och lov svarade hon så bra på antibiotikan att vi slapp operation. Så tillslut fick vi åka hem med ett litet terapikit som det lektes flitigt med!

IMG_0235.PNG

Efter nån timme hemma så somnade både jag och Stina i soffan, kramandes. Det var en tung tid för oss alla!

Idag mår hon bra, men pratar lite då och då om händelsen. Den har helt klart satt spår i henne. Och i mig.
Ta vara på varandra, varje dag, alltid.


Leave a Reply