Två år och en son.

Jag tog en liten bloggpaus, på en sisådär 2 år. Ber om ursäkt för det.
En snabb uppdatering då!

Livet i gula huset har rullat på. Vi fick ordning på kök och nya golv. Vi trivs mycket bra här.
Sömnaden har jag helt lagt på hyllan, lusten bara försvann helt!
Tråkigt, men jag gissar att den kommer åter någon vacker dag.
Barnen växer och mår bra! Tre går i skolan, en går på dagis, resten hemma med mig.
Men det bästa av allt som hänt sen sist, det är Hannes!
Den 28 maj i år föddes vår första son! Samuel Hannes Magnus Göransson.
Det finns mycket jag vill skriva om som vi fått gå igenom, men jag tänker börja med Hannes första tid.

Hösten 2013 upptäckte vi att jag var gravid igen. Det tog ganska lång tid för oss att smälta det så vi höll det hemligt så länge det gick. Men på julafton var jag så tjock så då berättade vi för alla.
Barnen fick en julklapp med lite bebiskläder och en bild från ultraljudet.
Dom blev så förvånade och glada!
Jag hade en väldigt tung graviditet, det var svårt att orka allt.
Jag var beräknad till den 17 juni, men blev lovad en igångsättning även denna gång.
Så den 28 maj hade jag tid hos min läkare för att prata om igångsättningen, det visade sig dock att jag redan var öppen 3 cm.
Så vi bestämde att igångsättningen skulle ske redan dagen efter. Tre veckor före bf.
Vi åkte hem för att sätta mig i en soffa så det inte skulle dra igång innan morgondagen.
Men efter en stund ringer BB/förlossningen till mig. Dom säger att dom läst min journal och undrar om det inte är säkrare att jag kommer in på en gång istället!
Jag var otroligt rädd för att föda hemma, med tanke på hur fort det gått dom andra gångerna, så tillslut bestämmer vi oss för att komma på en gång.

Väl inne på förlossningen så får vi mest sitta och vänta. Dom mätte värkar och kollade hjärtljud. Allt såg fint ut och jag hade starka regelbundna värkar redan innan igångsättningen.
Att sitta och vänta på en igångsättning är bra märkligt. Inget naturligt alls. Det är lite som att sitta och vänta på att någon ska komma och hugga dig med en kniv regelbundet i några timmar, frivilligt. Så ångesten och paniken var stor när jag väntade där. Jag funderade ut flera flyktvägar men insåg att det nog ändå var bäst att sitta och vänta där på knivhuggen…

Vid 18 tiden någon gång satte dom tillslut igång förlossningen med lite värkstimulerande, jag hade regelbundna värkar som innan, men med lite mer kraft.
Jag kunde dock vara som vanligt mellan värkarna, så jag tittade på lite serier och smsade med Micka.
Vid halv åtta tog dom hål på hinnorna.

IMG_0209.JPG
Efter det här så la jag undan mobilen.
Krystvärkarna kom ungefär vid åtta.
Då tappade jag kontrollen en liten stund, smärtan blev för stor och jag fick panik. Andningen som jag skött bra tidigare blev bara panik, och droppet kom inte fram som det skulle för jag lyckades böja slangen när jag rörde mig så mycket.
Men då hörde jag Andreas säga till mig att göra som jag brukar bara så går det bra.
Sagt och gjort, jag rätade till armen så droppet kom in, fokuserade och skrek, skrek tills det kom ut en underbar liten gosse!
Klockan 20.10 kom han ut. Sjätte barnet, en liten gosse. Fem flickor och en pojke. Helt galet och helt underbart!

IMG_0208.PNG


One Response to “Två år och en son.”

  • Susanna Says:

    Vad roligt att du oxå har en blogg. Förstår att du glömt bort den lite. Samma här med min och Mattias blogg. Men man får väll skylla lite på Instagram. Kram och ses på tisdag :-)

Leave a Reply