2001, alltså för närmare 9 år sedan, skrev Jorge de Sousa Pires i skriften IT i skolan – mirakelmedicin eller sockerpiller:

“Ett av de riktigt stora problemen är att skolans teknik alltid bestäms över
lärarnas huvud. Detta har två sidor. Dels vet inte lärarna så mycket om
datorer eller om användbara program som datorer kan laddas med. Även i
de fall där lärarna faktiskt har en åsikt, måste de ibland föra regelrätta krig
för att få sin vilja igenom.“

Lite tycks tyvärr ha hänt sedan dess. Om utvecklingen kan sägas ha gått i någon riktning så har den i vissa fall gått i fel riktning. Åtminstone när det gäller var besluten om IT i skolan fattas.

Min tes är att datorn är ett läromedel, kanske det mest mångsidiga läromedlet vi har eftersom den kan programmeras att utföra i princip det mesta. (Läs mitt inlägg om datorns möjligheter här) I det flesta skolor är det fullkomligt självklart att lärarna är den pedagogiska expertisen. En kommuntjänsteman lägger sig knappast i vilken matematikbok en lärare på en viss gymnasieskola i kommun vill använda i sin undervisning. Hur kommer det sig då att samma tjänstemän i kommuner tar sig friheten att fatta beslut om datorinköp och reglering av vilka program som skall nyttjas för skolorna?

Jag tillhör själv den senare kategorin i citatet ovan. Och jag är lite trött på att jag och mina kollegor blir överkörda av it-leverantörer, tjänstemän och klåfingriga personer.

Med nuvarande former för hur IT-inköp går till i våra skolor är det kanske inte konstigt att många lärare känner sig maktlösa. Hur kan man förvänta sig att lärare ska ta till sig och utveckla sin undervisning med en tegelsten till dator som man oftast inte får ladda med de program och funktioner man vill och behöver? Jag förstår de gamla rävar som ger upp och fortsätter med sina böcker, där får de i alla fall välja själva utan att bli knäppta på näsan av någon övernitisk och kontrollivrig IT-avdelning. Jag vill även passa på att ge en eloge till alla kollegor runt om i landet som kämpar med att förändra datorns roll i skolan och slåss mot Officestandardiseringen.

I kurser i projektledning lär man ut hur man identifierar intressenter och hur man använder intressenter för att genomföra ett lyckat projekt. Detta gäller naturligtvis även inköpsprojekt. Tyvärr verkar det ha gått många IT-avdelningar och svenska kommuner förbi. Inte undra på att de misslyckade intranätsatstningarna inom myndigheterna duggar tätt, liksom införande av elektroniska journaler i vården eller IT-stöd i andra offentliga verksamheter. Är det en naturlag att de med minst kompetens och erfarenhet ska fatta besluten utan att diskutera med målgruppen (dvs elever och lärare)?

Ett ytterligare citat från JSP får avsluta dagens inlägg:

“Någonstans i kommunen sitter en tekniker eller administratör som inte kan
hantera mångfald. Samma argument ekar i korridorerna om och om igen –
PC med Office är den bästa lösningen. Härvidlag tar man något för
kommunen allenarådande beslut om en enhetlig standard. Policyn har alltså
tagits fram för det administrativa arbetet där Microsofts mycket fina
Officepaket ofta kan användas.“

Givetvis ska lärare och elever få utvärdera och vara delaktiga i inköp av läromedel  – det gäller ÄVEN datorer och IT-utrustning. IT-avdelningen är anställda för att serva med teknik – inte som experter på pedagogisk användning av IT.